-----------FRENNE----------

I förmiddags råkade jag ut för en minst sagt ovanlig situation. Jag och baron Johansson var i vanlig ordning ute och åkte i en miljon ärenden. Och som vi ofta gör stannade vi vid ett litet fik i en ännu mindre närliggande "tätort". Detta lilla café drivs av en väldigt trevlig och ganska stilig kvinna i 40-årsåldern. Och som brukligt satt hon ned vid vårat bord då vi intog vårat fika, hennes kanelbullar är för övrigt de absolut godaste jag någonsin ätit. Vi diskuterade en del vardagliga saker och ting och kom så småningom på min nuvarande situation. Så fort jag nämnde att jag spenderat ett antal år i statligt förvar lade hon under bordet sin hand på mitt lår. Jag fann detta vara en ganska framfusig gest men tolkade det som ett uttryck av vänskap eller kanske moderlig omsorg. Detta var jag dock tvungen att ändra på då sagda hand långsamt letade sig upp för låret och som hastigast vidrörde de mer privata delarna av min stackars kropp. Som tur var reste sig Kenneth upp i just detta ögonblick och därför hann inte situationen bli särskilt pinsam då även jag och fröken ? reste oss upp.

Men nu kommer det bästa. Jag lämnade givetvis fiket med raska steg och gick och satte mig i bilen men Kenneth dröjde kavr några minuter. När han så kom ut i bilen berättade han att han beställt 20 kanelbullar till våran Luciafest vi ska ha i residenset på torsdag och att ägarinnan av cafét skulle vara snäll nog att leverera dem hem till oss. Problemet är att det bara är jag hemma när kommer...

Frågan är nu om jag ska bli smickrad av hennes avsikter eller om min åldersnoja ska få sig en ordentlig skjuts i fel riktning.