-----------FRENNE----------

...so why don´t you kill me..?

Tip tapp, tippe tippe tipp tapp, tipp, tipp, tapp. Nu tassar man runt på tå i sitt eget (inte helt egna men ändå) hem för att inte väcka Katla som ligger inne i sin grotta och morrar och andas svavelväte... Ett mycket märkligt fenomen det här för mot middagstid genomgår samma monster en metamorfos och förvandlas då genast till världens sötaste flickvän...

Dagen ses fram emot med en paradoxal blandning av ren och skär skräck samt bubblande glädje. Vi ska nämligen åka till IKEA... Min lilla Fu har spenderat större delen av de gångna två veckorna med att skriva listor på vad som ska inhandlas, vad som kanske ska inhandlas och vad vi ska titta på! Är jag konstig som kan tycka att åtminstone den sistnämnda av dessa listor känns smått över flödig? Varför titta på saker man inte har råd att köpa, och dessutom på IKEA? Jag hade nöjt mig med att lite coolt hänga utanför kassorna och äta varmkorv men eftersom att min nya svärmor (som inte är en bråkdel så diktatorisk som sin avkomma utan snarare väldigt, väldigt trevlig) måste jag ju hålla god min och åtminstone försöka framstå som en trevlig pojkvän. Tidig eftermiddag kommer alltså tillbringas med ett något ansträngt leende på läpparna och med att ha magknip för att ens pengar inte räcker. Och dessutom måste man låta bli att få agressiva utbrott på alla bindgalna shoppingidioter och dess bortskämda, vidriga barn som kommer vara under samma tak som oss. Det är dessutom löningshelg. FINT...

Som tur är kommer dagen även att innehålla glädjeämnen så till den milda grad att de faktiskt uppväger en av mitt livs mest traumatiska eftermiddagar. Vi får nämligen finbesök. Några av mina allra bästa vänner kommer nämligen ner till oss i kväll. Jag hade så gärna velat säga att det skulle vankas parmiddag, detta för att Fu verkligen avskyr sådana men en av gästerna har inget sällskap med sig. Men misströsta inte gumman - vi letar upp en ny åt dig på Indian nästa år.

Differentialekvationer, integraler, entalpi och titrering av syra är inga problem. Inte att slunga en "bea" heller - men att få ett jävla pissjobb verkar fan omöjligt. Mest irriterad är jag av samhällets förmåga och genuina vilja att stämpla en, framvisning av straffattest är ett lika vanligt förekommande ord på arbetsmarknaden som social kompetens - och jag föraktar dem båda. Att jag dessutom kommer ut från kåken med vilja att börja en yrkesutbildning för att gå vidare emn blir nekad pga av pengabrist gör inte saken ett dugg bättre. Jag vet att jag i grund och botten har mig själv att skylla men det suger ändå.

Har aldrig känt mig mer som en loser än vad jag gör nu...