Bloggandet...

...går sådär, detta av flera anledningar. Jag brottas fortfarande med det faktum att jag för andra gången blivit mer eller mindre faderlös, jag har inte haft något kul att tillföra blogglivet och vårat internet är minst sagt säreget. Där mitt (älskade) stereobord befinner sig (nja, egentligen är det Fu´s bord och mina leksaker) finns inget internet varpå man istället har fått ligga på golvet i köket för att kunna nyttja denna tjänst. Men går allt som det ska (alltså förmodligen inte) så får vi vårat eget internet imorgon... Vill dock genast inflika att detta inte nödvändigtvis behöver betyda att bloggandet kommer få en nytändning även om det för tillfället är min avsikt...

Förutom att inte skriva blogg så gör jag inte så värst mycket. Fast den gångna veckan har vi lekt mammapappabarn, med den lilla skillnaden (förutom att jag är mamma) att vi tagit hand om en hund och inte ett litet barn.



Detta är Twiggy - notera Jägermeisterscarfen...



Här bäddad vi ner söta lilla hunden - i soffan...



Här valde den nu lite mindre söta hunden att sova - mitt i våran säng. Ett val som osökt ledde till en vecka med skadligt lite samlag för min och hustruns del...

Fondue...

Kvällen blev en kavalkad i fondue och rödvin...
Sitter nu inlåst i vår lägenhet (som efter Fu´s senaste runda på IKEA börjar bli riktigt mysig) tillsammans med min älskade mamma och min lika älskade Fu - de är dock älskade på sätt som skiljer sig lite åt. Nåväl, de är i varje fall tämligen pratglada (delvis beroende på en rödvinsbox vars vätskenivå stadigt minskar), och med pratglada menar jag sjukt pratiga... blabla bla, blabla blabla... :)

Själv försöker jag mest låta bli att självdö av ångest för att jag valde att inte åka till Somnabul i Hamburg. Ska inte säga att jag ångrar mig för det gör jag inte men det suger apröv ändå...

En liten (eller rättare sagt enorm) tröst är att jag får se en del av linan från Somnabul när jag och min reservmamma (Kimeta) ska åka till Danmark - längtar ihjäl mig redan...


Alone again...

Att vara utan sin Fu är inte alltid det lättaste och idag är det extra svårt. Mestadels beroende på att jag är utrustad med en icke korrekt fungerande hjärna. Mogen som jag är hanterar jag min saknighet på följande sätt...






Alltså med Country, billigt vin och glass...

Att waylon Jennigs är Gud visste vi ju redan men att glass kunde vara religon var för mig obekant innan Fija ledde mig in i Ben & Jerry´s underbara smakvärld...

Klockan är nu 20.26 och jag räknar sekunderna till hon kommer hem.

Jag har lyckats!

När min flickvän precis svarsde i sin telefon och hennes väninna frågade henne vad vi gjorde svarade hon: Jag spelar TV-spel...

Sådant gör mig lycklig...

RSS 2.0