Annehem - mitt andra hem...
Det senaste året har jag i princip enbart varit ute på Annehem i Lund och flyttat ut folk bara för att flytta in dem igen 5 veckor senare...
Annehem är ett samhälle i samhället, ett samhälle vigt åt förstahusköpare som jobbar på ericsson eller någonstans ute på Ideon. Ett samhälle vigt åt folk som lägger alla sina pengar på ett skithus som måste totalrenoveras efter 5 år varpå de alla inreder sina hus unisont med möbler från IKEA och/eller jysk. Ett samhälle vigt åt folk som istället för att gemensamt köpa en studsmatta åt hela kvarterets barnaskara istället köper varsin med följden att barnen slipper leka med varandra, de sitter istället ensamma på sina studsmattor och tittar på varandra. Ett samhälle vigt åt folk vars barn heter Hjalmar och Astrid. Ett samhälle vigt åt folk som anser sig vara indvidualister men som är totalt ovetande om att de alla är stöpta i samma form.
Men även denna idyll har sina fläckar, sina smutsiga hemligheter och sina skräckhistorier...
Idag var jag nämligen för andra gången hos familjen bla, bla, bla - en minst sagt udda familj från Thailand. Att försöka packa ett bohag samtidigt som man, hustru och farmor skriker, slåss och svär åt varandra är inte det lättaste...
Men riktigt jobbigt blir det inte förräns Katla vaknat (detta inträffade idag 11.30) för det är nu det blir riktigt spännande. detta monstrum, en hona på 16 år kan vara något av det sjukaste mänskligheten avlat fram. Jag anser mig själv vara tämligen bevandrad i fula, runda och oanständiga ord (minns bland annat att min lågstadielärarinna brukade säga att jag använde mig av svenska akademiens fulaste ordlista) men denna 16-årings kunskap i ämnet överstiger vida min egen. Då dessa ord riktades mot föräldrar och farmor resulterade detta i regelrätta slagsmål - verkligen helt sjukt. Väldigt konstigt också att de (i synnerhet Katla) ens orkade prata med varandra då åtminstone hon kraftigt medicinerade. Tror jag hittade så mycket piller i huset att man kunnat söva hela Thailand i minst ett år.
Den här dagen har varit en väldigt obehaglig upplevelse...
Men allra, allra underbarast är ändå det faktum att jag ska dit imorgon och flytta hem hela denna sjuka familj igen...
Annehem är ett samhälle i samhället, ett samhälle vigt åt förstahusköpare som jobbar på ericsson eller någonstans ute på Ideon. Ett samhälle vigt åt folk som lägger alla sina pengar på ett skithus som måste totalrenoveras efter 5 år varpå de alla inreder sina hus unisont med möbler från IKEA och/eller jysk. Ett samhälle vigt åt folk som istället för att gemensamt köpa en studsmatta åt hela kvarterets barnaskara istället köper varsin med följden att barnen slipper leka med varandra, de sitter istället ensamma på sina studsmattor och tittar på varandra. Ett samhälle vigt åt folk vars barn heter Hjalmar och Astrid. Ett samhälle vigt åt folk som anser sig vara indvidualister men som är totalt ovetande om att de alla är stöpta i samma form.
Men även denna idyll har sina fläckar, sina smutsiga hemligheter och sina skräckhistorier...
Idag var jag nämligen för andra gången hos familjen bla, bla, bla - en minst sagt udda familj från Thailand. Att försöka packa ett bohag samtidigt som man, hustru och farmor skriker, slåss och svär åt varandra är inte det lättaste...
Men riktigt jobbigt blir det inte förräns Katla vaknat (detta inträffade idag 11.30) för det är nu det blir riktigt spännande. detta monstrum, en hona på 16 år kan vara något av det sjukaste mänskligheten avlat fram. Jag anser mig själv vara tämligen bevandrad i fula, runda och oanständiga ord (minns bland annat att min lågstadielärarinna brukade säga att jag använde mig av svenska akademiens fulaste ordlista) men denna 16-årings kunskap i ämnet överstiger vida min egen. Då dessa ord riktades mot föräldrar och farmor resulterade detta i regelrätta slagsmål - verkligen helt sjukt. Väldigt konstigt också att de (i synnerhet Katla) ens orkade prata med varandra då åtminstone hon kraftigt medicinerade. Tror jag hittade så mycket piller i huset att man kunnat söva hela Thailand i minst ett år.
Den här dagen har varit en väldigt obehaglig upplevelse...
Men allra, allra underbarast är ändå det faktum att jag ska dit imorgon och flytta hem hela denna sjuka familj igen...
Att skriva blogg...
...är fantastiskt roligt (eller åtminstone tämligen självterapeutiskt). Detta till trots så har mitt "bloggande" varit minst sagt sporadiskt den senaste tiden - begreppet den senaste tiden (för övrigt ett ytterst luddigt sådant) är ungefär detsamma som det senaste året.
Utevecklingen eller rättare sagt nedrustandet av "FRENNES" blogg beror varken på egentlig tidsbrist eller ovilja att uppdatera utan på det som många (inklusive jag själv) anser vara drivkraften i mitt liv - alltså idioti.
Jag skulle verkligen må bra av att dagligen efter jobb komma hem och nedskriva de ting som förgyllt/förpestat min dag - hur det känns att bära ett piano då man fysiologiskt sett enbart är byggd för att flytta frimärken, eller hur det känns att se någon i ögonen då man 5 minuter tidigare omsorgsfullt packat ned sagda persons olika sexleksaker i en flyttkartong.
Dessutom är det ju faktiskt så att det stundtalst händer saker i mitt liv, vilka inte är arbetsrelaterade och kanske är det just om dessa tillfällen man faktiskt borde "blogga". Problemet med just dessa tillfällen är att jag ofta uppnår en så pass hög känsla av eufori (fylla) att jag sällan har några klara minnen att återberätta, inte för mig själv och i synnerhet inte för min blogg (och dess numera förmodligen inga läsare).
Med detta sagt är det INTE så att jag ämnar vara nyktarare vid nästa sammankomst som för övrigt blir ute i Björnkli utan snarare så att jag med min flickväns och hennes kameras hjälp hädanefter skall göra vad jag kan för att återge min vardag här på detta underbara forum...
Efter att nu ha bloggat mer än jag gjort på väldigt, väldigt länge börjar det faktiskt tära en del på psyket - eller ja, jag är hungrig och tänker nu vräka i mig lite portabellokassler samtidigt som jag ser kvällsmatchen i tidernas tråkigaste VM.
God afton...
Utevecklingen eller rättare sagt nedrustandet av "FRENNES" blogg beror varken på egentlig tidsbrist eller ovilja att uppdatera utan på det som många (inklusive jag själv) anser vara drivkraften i mitt liv - alltså idioti.
Jag skulle verkligen må bra av att dagligen efter jobb komma hem och nedskriva de ting som förgyllt/förpestat min dag - hur det känns att bära ett piano då man fysiologiskt sett enbart är byggd för att flytta frimärken, eller hur det känns att se någon i ögonen då man 5 minuter tidigare omsorgsfullt packat ned sagda persons olika sexleksaker i en flyttkartong.
Dessutom är det ju faktiskt så att det stundtalst händer saker i mitt liv, vilka inte är arbetsrelaterade och kanske är det just om dessa tillfällen man faktiskt borde "blogga". Problemet med just dessa tillfällen är att jag ofta uppnår en så pass hög känsla av eufori (fylla) att jag sällan har några klara minnen att återberätta, inte för mig själv och i synnerhet inte för min blogg (och dess numera förmodligen inga läsare).
Med detta sagt är det INTE så att jag ämnar vara nyktarare vid nästa sammankomst som för övrigt blir ute i Björnkli utan snarare så att jag med min flickväns och hennes kameras hjälp hädanefter skall göra vad jag kan för att återge min vardag här på detta underbara forum...
Efter att nu ha bloggat mer än jag gjort på väldigt, väldigt länge börjar det faktiskt tära en del på psyket - eller ja, jag är hungrig och tänker nu vräka i mig lite portabellokassler samtidigt som jag ser kvällsmatchen i tidernas tråkigaste VM.
God afton...
