The return to Blattemarknaden
Tidigt imorse bar det iväg mot Malmö igen, jag, Kenneth och "Lollopoll" skulle än en gång bevista blattemarknaden. När vi kom dit valde vi attt omgående uppsöka caféterian för att inta en något försenad frukost. Denna bestod för min del av en varmkorv och en läsk och för Lollos del en Mer, två dumlekolor, en påse chips samt en dubbelnougat. Tjejen har ett begär efter dubbelnougat som får mitt popperssug att framstå som obefintligt. Kenneths frukost bestod som vanligt mest av att prata. Mycket och högt.
När frukosten nått sin slutstation (ja, nästan i varje fall), kände både jag och Kenneth att nu var det nog dags att lätta lite på trycket. Även om allt är billigt på blattemarknaden så är inget gratis (sådana är dom), så för att pissa måste man om man är kund i cafét få en liten handskriven lapp där det står att man är berättigad att pissa på deras äckliga dass. Ingen gäst, då kostar det en femma. När man väl fått denna lilla lapp ska man sedan gå till en liten glashytt där det sitter en "pisskärring" som i utbyte mot lappen cashar ut en nyckel till muggen. När jag gled fram där sa hon att toaletten var upptagen men att jag kunde ta den när personen innan mig kom ut. Respektfull som jag är så bad jag Kenneth gå före, vilket han också gjorde. Men när han fått nyckeln och således var på väg in på dass med byxorna i princip halvägs nere så kom en annan kärring (vi har enats om att det troligtvis är pisskärringens mamma) sättandes i full karriär och verkligen skriker att det inte är gratis att anväda toaletten, "kosta fem korona." Nu var måttet rågat för en pissnödig och tämligen uppretad Kenneth Johansson. Han föste kärringen och sidan, gick fram till mig och skrek: "kan du ta hand om den här kärringen, det är ju för fan ingen hemma i pannan på henne?" Och det gjorde jag, jag förklarade lugnt för henne att vi var caféteriagäster och att vi hade "biljetter" men att vi fått förtur. Detta trodde ju inte den albanska häxan på så jag var tvungen att gräva upp dem ur soptunnan där jag slängt dem och trycka dem i handen på henne. Som tur var så var de nu fulla med mos, hummus och en massa annat klegg. Sen tryckte jag en tjuga i handen på henne och sa att hon skulle ha den som dricks för att hon skötte sitt jobb så utomordentligt som hon gjorde. Sen gick jag och pissade...
Tänk att det finns folk som har till kall här i livet att vakta ett dass. Tragiskt.
Nästa gång ska jag pissa i papperskorgen och sedan be om ursäkt och säga att jag inte hade några pengar...
När frukosten nått sin slutstation (ja, nästan i varje fall), kände både jag och Kenneth att nu var det nog dags att lätta lite på trycket. Även om allt är billigt på blattemarknaden så är inget gratis (sådana är dom), så för att pissa måste man om man är kund i cafét få en liten handskriven lapp där det står att man är berättigad att pissa på deras äckliga dass. Ingen gäst, då kostar det en femma. När man väl fått denna lilla lapp ska man sedan gå till en liten glashytt där det sitter en "pisskärring" som i utbyte mot lappen cashar ut en nyckel till muggen. När jag gled fram där sa hon att toaletten var upptagen men att jag kunde ta den när personen innan mig kom ut. Respektfull som jag är så bad jag Kenneth gå före, vilket han också gjorde. Men när han fått nyckeln och således var på väg in på dass med byxorna i princip halvägs nere så kom en annan kärring (vi har enats om att det troligtvis är pisskärringens mamma) sättandes i full karriär och verkligen skriker att det inte är gratis att anväda toaletten, "kosta fem korona." Nu var måttet rågat för en pissnödig och tämligen uppretad Kenneth Johansson. Han föste kärringen och sidan, gick fram till mig och skrek: "kan du ta hand om den här kärringen, det är ju för fan ingen hemma i pannan på henne?" Och det gjorde jag, jag förklarade lugnt för henne att vi var caféteriagäster och att vi hade "biljetter" men att vi fått förtur. Detta trodde ju inte den albanska häxan på så jag var tvungen att gräva upp dem ur soptunnan där jag slängt dem och trycka dem i handen på henne. Som tur var så var de nu fulla med mos, hummus och en massa annat klegg. Sen tryckte jag en tjuga i handen på henne och sa att hon skulle ha den som dricks för att hon skötte sitt jobb så utomordentligt som hon gjorde. Sen gick jag och pissade...
Tänk att det finns folk som har till kall här i livet att vakta ett dass. Tragiskt.
Nästa gång ska jag pissa i papperskorgen och sedan be om ursäkt och säga att jag inte hade några pengar...
Kommentarer
Trackback
