Déjà vu...

För ungefär ett år sedan skrev jag något i stil med att vissa människor utsätts för saker som de inte förtjänar än mindre behöver. Och nu känns det så igen... I min närhet har jag två av världens kanske underbaraste människor som dessutom älskar mig och båda dessa har belönats med motgångar som hade brutit ned vem som helst i subkvarkar. Som tur är, är dessa båda människor utöver overkligt fina även utrustade med övermänsklig styrka och endast därför vet jag att de inte bryter samman. 

Att se de människor man älskar må dåligt är det värsta som finns, att kunna göra dem lyckliga, hoppas jag är det vi lever för...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0